Idag är det 40 år sedan Tuveraset.
Bild ovan: Min mor nere i rasområdet.
Jösses, vart har dom 40 åren tagit vägen. När jag nu tittar mig i spegeln ser jag inte längre ut som 15. men kanske ser jag ut som 17.
Den 30e november 1977 inträffade Tuveraset där vi blev av med i pricip allt vi ägde och fick starta om på nytt. Men än värre gick det för nio av våra grannar som avled i rasmassorna. Jag var 15 år då och befann mig hemma när det hände. Jag hade tur som stod i köksfönstret som vette ut mot Tuvevägen och såg när skredet startade. Det gjorde att jag inte behövde lägga någon tid på att ta mig till fönstret för att se vad som lät så fruktansvärt, då hade det nog varit försent. Jag skyndade mig ut genom dörren i bara strumpor, jag vet inte ens om jag stängde dörren efter mig. Jag kom inte ens att tänka på att få med mig ett par skor och det var nog tur det också, för när jag kom till framsidan av huset såg jag hur vår parkeringsplats som låg ca: 20 meter bort försvann i ett moln av damm och rök. Jag var bra löptränad på den tiden, så jag avverkade säkerligen första kilometern på en tid strax över Dan Waerns rekord. Efter hundratalet meter passerade jag över en liten bergkulle där några vuxna stod och gastade att "här står du säkert". Vad vet dom, tänkte jag. Dom hade ju inte sett husen på nära håll rasa ned i djupet. Jag slängde en blick över axeln för en lägesrapport, men nu var det bara damm och rök åt det håll vårat hus legat. Jag fortsatte lubba någon kilometer till, bara för säkerhets skull. Jag kom fram till ett radhusområde där jag stötte på en familj som hade jättestora ögon. Jag var ju inte precis klädd för vintern. Då brukar man ha på sig mer än en t-shirt och träningsbyxor. Skor brukar också vara vanligt. Jag berättade om min upplevelse och dom visste väl inte vad dom skulle tro. Men dom förstod att något var fel för all ström i området var borta och nu lade sig dessutom mörkret över området så det blev helt becksvart. Jag behövde få tag på mor och far, men telefonerna fungerade inte heller. Den snälla familjen lånade ut kläder och skor till mig, sedan skyndade jag mot busshållplatsen utan pengar eller busskort. Men busschauffören var inte svår att övertala att jag skulle få åka med gratis. Han hade förstått att något allvarligt hade inträffat eftersom det var mer blåljusfordon på vägarna än vanliga bilar. Jag fick tag på min mor, men inte min far. Resten kan ni höra i filmen.
Sedan 2012 har min och fars film från Tuveraset legat ute på Youtube. Det är far som filmat och jag som sedan regidigerat ihop filmen 2008. Nu har jag lagt ut en uppgraderad version av filmklippet med något högre bildkvalité. ??? Jo det är det visst, men man måste kanske se båda versionerna för att se skillnaden. Tuveraset ingår egentligen i en längre minnesfilm och därför kan något av det jag säger i filmklippet verka lite förvirrat.
Vårat filmklipp från Tuveraset för Er som inte redan sett det.