Vandringsgänget i Gallhålans naturreservat, Härryda kommun
24 oktober 2021
Nästan inget regn och nästan inga backar, sista timman. Alltså nästan inga backar sista timman. Men vandringen tog 3 timmar (+ 20 minuter fikarast), så vi han med att avverka en hel dröse backar. Terrängen i Gallhålans naturreservat är nämligen bitvis kraftigt kuperad. Men stämningen var på topp från start till mål, uppför som utför.
2 minuter efter start befann vi oss i den långa stigning upp till Brattåsbergets topp. Jag ville visa gänget en utsiktsplats som inte är mycket att visa, bild nedan.
Undra om det är Härryda kommun som håller på att bygga ett utsiktstorn här, budget varianten🤔😁 Hur som helst, löven skymde utsikten. Men om några veckor...... kanske... 😃 Den här platsen är markerad som utsiktsplats på naturreservatskartan.
Efter att ha gått norrut över den ekskogsklädda knölen (det finns gott om gran också) så bar det sedan utför på en liten småspännande "stig". Jovisst, för en del år sedan skulle det här absolut ha klassats som en stig. Nåväl, jag såg bara en som stod på arslet, så det får bli👍👍👍
Bild ovan: äh hm, fint va? En mjuk härlig stig leder ned till Agntjärnen. Där är det inte heller direkt fult.
Helt vindstilla och inte en enda regndroppe i luften, just då. Här kom samtalsämnet att handla om poppel. Tja, varför inte.
Vi lämnade vattnet och tog oss upp i berget, upp mot nästa utsiktsplats som också passerat bäst före datum, men finns med på kartan.
Bild ovan: Här får ni en fingervisning om hur vägen upp till toppen går. Eller... hm, stigen.
Bild nedan: Gänget vid utsiktsplatsen, som får 2 stjärnor av 10.
Bild ovan: Vandring över myr och mosse. Kolla halva granen. Det är inte vem som helst som blåst av den på mitten. Det har hänt för "nyligen" för att vara Gudrun.
Bild ovan: På toppen efter nästa lååånga stigning. Även den här utmärkta utsiktsplatser är absolut inte utmärkt.
Vi mellanlandade i Solhaga (människoby) innan vi åter tog oss in i vildmarken.
Bild ovan: Vid resterna efter Gallhålans gård. Här stod vi uppe på den plats där boningshuset låg, för länge länge sedan. Platsen fick duga för vår fikastund. Fikan är dagens höjdpunkt för många och alltid ett lika kärt samtalsämne som kommer upp på tapeten så fort vi lämnat parkeringsplatsen.
Bild ovan och nedan: Uppför igen, upp till Åsryggens topp, som vi kom att följa rakt norrut på en mjuk härlig skogsstig.
Det ostigade partiet över mossen/myren, där det behövdes tre skutt över vattenfyllda diken var vandringens självklara höjdpunkt, för mig.
Bild nedan: Full fart och spänst.
Men men, allt roligt har ett slut, eller i alla fall ett tillfälligt uppehåll. Nu skulle vi strax kolla in naturreservatets fina vattenfall. Toppen nedan, på vattenfallet alltså.
Bild ovan: Småspännande väg ned till foten av berget och vattenfallet.
Bild ovan: Vattenfallet fick kanske inte mina vänner att tappa hakan. Men vänta till snösmältningen kära ni, då kan nog fan hakan ramla i backen, skall ni se.
Bild nedan: Vid Agntjärnens norra strand (grillplatsen)
Så var det dax att ta sig över några bäckar igen och en mosse. Jag stod som vanligt beredd att göra en insatts ifall någon inte skulle klara av att ta sig över. Stenar och plankor var såphala. Om någon halkade och föll i bäcken så skulle jag ta mig fan inte missa att knäppa den bilden.
Efter detta lite blöta parti lämnade vi Gallhålans naturreservat. Men vi kom snart fram till en fin bäckravin på östra sidan av Härkeshultsvägen. Ljudet av forsande vatten när man går genom en gyllengul lövsal, de du... ni.
Bild ovan: 3 handplockade som här visar intresse för forsen och rester efter en kvarn, kanske?
Så var vi framme = tillbaka. Det lät på Er som att ni hade haft en fin stund och var nöjda med vad ni fått uppleva. Som sagt, Gallhålan är ett litet naturområde men med stor vildmarkskänsla. Nedan kartor som visar hur vi gick. Sträckan blev cirkus 6,5 km enligt flera GPS.
Bild ovan: Jannes upplevelse när han kom hem..
Kolla mitt ordinarie vandringstips från Gallhålans naturreservat här.
Hej då.