Jag testade "nya" Vildmarksleden Hindås - Skatås 4,2 mil
1973 introducerades Vildmarksvandringen från Hindås till Göteborg. Det blev en succé med över 1000 deltagare första året och som mest hela 2223 startande 1979. Arrangör var Vildmarkskommittén – en sammanslutning av Göteborgs orienteringsklubbar, kommunen, Korpen och Göteborgs-Posten. Sista arrangerade vandringen på sträckan gick 1992. Under senare delen av 90-talet hade leden blivit sliten och var bitvis mycket dåligt underhållen.
2012 – 2014 gjordes en nysatsning på Vildmarksleden och närmare 3000 ideella arbetstimmar lades ned på att förbättra leden. I samma veva drogs leden om vid Härskogen och det resulterade i att leden förlängdes med knappt 4 km. Tyvärr har mototfordon och eländigt väder förstört vissa partier av leden.
Själv har jag vandrat Vildmarksleden ett tiotal gånger genom åren. Första gången jag gick en delsträcka av leden var 1974 med skolklassen. Då startade vi från Kåsjön och gick till Skatås. Från den promenaden kommer jag endast ihåg Getryggen och att vi efteråt fikade uppe i Skatås gamla motionscentral.Första gången jag tog mig genom hela Vildmarksleden var i mitten av 80-talet. Då spände jag på mig ett vätskebälte och sedan sprang jag från Hindås till Skatås. Kommer inte ihåg hur lång tid det tog, men har ett svagt minne av att jag drabbades av träningsvärk efteråt.
Något år senare, i juli 1989 vandrade jag hela Vildmarksleden för första gången. Då i sällskap med en hund, en Schäfer som hette Ludde. Dagsetappen blev den gången precis som alla senare gånger jag gått Vildmarksleden betydligt längre än dom 38 km som leden mätte på den tiden. Jag har alltid fortsatt hem till Västra Frölunda, en vandring på ca: 6 mil från Hindås. Det blev en dagsetapp på cirka 15 timmar.
Men just den första vandringen, den med Ludde kommer jag ihåg särskilt väl för då gick inte allt som jag planerat eller tänkt mig. Vill du inte läsa om den vandringen så scrollar du ned en liten bit till vandringstipset från min vandring nu i år den 7 juli.
Vildmarksleden 1989 med Ludde.
Jag och min fyrfotade vän Ludde blev skjutsade till Hindås en kväll i mitten av juli 1989. Vi startade från Hindås runt klockan 21 och jag räknade med att vi skulle vara hemma i Västra Frölunda vid 12 tiden dagen efter. I mitten av juli är det ljust ganska länge, så vi skulle få ett par timmars promenad i dagsljus innan mörkret kom. Mellan ungefär klockan 23 – 03 skulle vi få gå i pannlampans sken. Så var det planerat, men så blev det inte. Vi hade passerat över Härskogsvägen när klockan hade passerat 22:30 och det började bli så pass mörkt att det blev svårt att se vandringsledens oranga markeringar. Det var tid att sätta på pannlampan, men som det visade sig att jag glömt hemma. Jag gratulerade mig själv och fortsatte genom den allt mer mörkare skogen. Jag började få riktigt svårt att se vart jag satte fötterna och inte gjorde det saken bättre att Ludde drog som attan. Plötsligt, men bara i ett kort ögonblick lös hela skogen upp och så blev det nattsvart igen sedan kom åskknallen. Jag tänkte, det där kom ju lägligt, nu skulle det inte gå att se om vi stod under ett högt träd som blixten kunde slå ned i. Efter ett lite tag kom vi ut på öppen mark och i ljuset från månen kunde jag urskilja en liten stuga ca: hundra meter längre fram. Natthimlen fylldes av fler blixtar och fler åskmuller när åskvädret drog in från väster. Vi kom fram till stugan, det visade sig vara en liten jägarstuga, som vi snabbt tog oss in i. Det var i grevens tid, tio minuter senare öste regnet ned. Jag slog mig ned på en liten träsoffa och Ludde lade sig på golvet, motvilligt. Det var lite mysigt nu när vi satt torrt och hörde regnet smattra mot taket. Jag drog upp mina två vattenflaskor ur ryggsäcken. Jag hade lagt dem i en pappkasse och slagit in dem i tidningspapper för att behålla kylan. Jag tog en klunk och lutade mig sedan tillbaka på soffan och inom en halvtimma sov jag som en stock. Jag vaknade av att Ludde slickade mig i ansiktet. Det var fullt daxljus, klockan var några minuter i sex. Inga jägare hade kommit och det var ju bra. Jag var lite stel i nacken efter att ha legat lite konstigt i den korta träsoffan. Jag klädde på mig fort för att komma iväg. Det vill säga, jag placerade kepsen på huvudet. Väl ute ur stugan kunde jag konstantera att jag inte såg till någon orange märkning. Efter lite letande fann jag stigen vi hade kommit på i mörkret och efter att ha gått tillbaka en liten bit stötte vi på Vildmarksleden igen.
Där kunde oturen/dårskapen tagit slut, men...nää. Vi fick nämligen uppleva en strålande varm sommardag med en sol som gassade från en klarblå himmel och därför var det extra löjligt att jag glömde kvar vattenflaskorna i jägarstugan. Kartan hitade jag inte heller, den hade jag antagligen tappat bort i mörkret. Så förutom att jag var törstig så visste jag inte var jag var. Nu var det i och för sig bara att följa leden, men det hade känts mentalt bra att se sträckan jag hade kvar till alla kylda drycker i kiosken på Åstebo Vandrarhem (nu mer Partille Vandrarhem Bed & Breakfast). Ludde gick det ingen nöd på, jag bar hans burkar med hundmat och han drack vatten lite var som helst. Men jag behövde ju rinnande vatten så det gällde att finna en bäck, och helst inte någon med tillflöde från någon sommarstugas toalett. Men jag fann aldrig någon bäck som jag ville dricka vatten från och heller ingen sommarstuga. Annars hade jag ju kunnat fråga efter vatten. När vi till sist kom fram till Åstebo vandrarhem köpte jag 13 Coca-cola burkar, det var alla dom hade i kylen. Det kan man kalla för törstnoja, men jag överlevde vandringen. Vi var inte hemma i Västra Frölunda förrän på kvällen. Värmen hade tagit ut sin rätt och mycket av promenaden hade gått i en snigels tempo. Ludde hade ledsnat på att gå strax efter Åstebo, så någon draghjälp av honom fick jag inte. Ludde var inte min hund, men jag tog med honom på flera långa vandringar. 1997 gick Ludde bort Jag bär med mig bl.a. vandringen på Vildmarksleden som ett fint minne av honom.
Vildmarksleden 7 juli 2016
Den här gången tyckte jag att det var fullt tillräckligt att avsluta vid Korsvägen och ta spårvagnen hem istället för att vandra ut till Västra Frölunda. Kanske börjar jag bli klen. Tycker annars att min form varit riktigt fin, och rund.
Nu kom jag fram till den plats som jag funderat en hel del på. Platsen där jag kunde välja att gå Vildmarksledens nya sträckning eller klampa ned i kärret och följa den gamla. Kolla på kartan ovan där det står Maden befann jag mig. Den rödmärkta stigen på kartan är den gamla sträckningen, den nya "orange" går norrut mot Härskogen. Den gamla sträckningen gillade jag, men den gick över ett blött parti precis i början och där hade dom gamla spängerna sedan länge multnat sönder. Eftersom leden är omdragen har man inte lagt några nya spänger här. Det tycker jag är synd, för den stigen var trevlig. Men nu hade jag ju bestämt mig för att testa nya sträckan, så då fick det bli så. 
Bilder ovan: Nu fick jag traska ett litet stycke i fin granskog, jag kände hur motivationen sköt i höjden, igen. Men sedan….Grusvägen förbi Hornasjön och Sandsjön är kanske den tråkigaste biten på hela vandringen. Man får aldrig kontakt med vattnet. På ett ställe får man i och för sig en lucka mellan träden där man ser ut i Hornasjön. Men...när jag gick där på grusvägen som aldrig verkade ta slut skrek jag för mitt inre ”BORING”. Befrielsen kom när leden lämnade grusvägen och jag kom fram till bänken på bilden nedan. Fin vy över Sandsjön. Här kände jag hur livslusten kom tillbaka, även om det kanske inte ser så ut.
