Teneriffa, vandring i ett vulkanlandskap
Goddag. Först bör kanske nämnas att det lokala ölet smakade bra och kan beskådas på bilden nedan. Och filmen från denna resa hittar du längst ned i detta inlägg.
Från den 24 november till den 30 november 2015 var vi bosatta på Teneriffa. Teneriffa är den största och mest befolkade av Kanarieöarna. Vi bodde i Los Cristianos som jag gjort en röd markering framför på kartan ovan (nästan längst ned i söder). Los Cristianos ingår i ett av dom mest turisttäta områdena på ön. Byn har drygt 19.000 invånare (siffror från 2009).
Vårat hotell Alisios låg drygt en kilometer från stranden. Efter att vi checkat in på hotellet gav vi oss iväg ut på en promenad genom byn ned till stranden. Vi fick uppleva lite julstämning på promenaden.
Detta var mitt första besök på Teneriffa. Farsan hade varit här förut. Som förstagångsbesökare ville jag få sett så mycket som möjligt av naturen och sevärdheter på ön. Vi hyrde därför en bil för att smidigt kunna ta oss till Teneriffas fina nationalparker, främst runt Teide. Men före det han vi med en promenad på vår egen lilla vulkan i Los Cristianos.
På bilden ovan ser man vulkanen Montana Chayofita som skiljer Los Cristianos och Playa de las Américas åt.
Den ca: 100 meter höga vulkanen fick besök av oss dag två. Det här var en lätt och mycket trevlig promenad på ca: 2 km (alltså enbart promenaden på vulkanen). Man skall vara noga med att gå i bekväma skor. Det är speciellt att gå i lavasanden/gruset. Det är lätt hänt att arslet blir lika dammigt som skorna.
Bild ovan: utsikt över Los Cristianos strand och hamn från den 114 meter höga toppen.
Bild ovan, utsikt över Playa de las Américas. Rakt nedanför ser man fotbollsstadion. På kvällen tändes strålkastarna och från balkongen på vårat hotell kunde vi höra trummor ljuda.
Boken på bilden ovan kan jag verkligen rekommendera om man skall vandra på Teneriffa. Anita och Birger har lagt ned ett gediget arbete med boken. Bra ledbeskrivningar med kartor och ett upplägg som gjorde det lätt att begripa, t.o.m. för mig. Detta var ett mycket bra inköp, nu hade vi bästa möjligheter att välja ut vandringsleder i rätt längd och som var kryddade med fantastisk natur. Vi ville inte gå några långa vandringsleder, den längsta promenaden som jag planerade mätte 5km. Hm...., för jag skrev väl nyss att jag ville vara både bilturist och vandrare på denna mitt första besök på Teneriffa.
Det var två vandringar jag tyckte stack ut i boken. Två vandringar som jag kände var ett måste. Barranco del Infierno och Roques de Garcia. Barranco del Infierno hittar man strax norr om Los Cristianos vid Adeje, se kartan nedan. I boken som har ett par år på nacken stod det att Barranco del Infierno var tillfälligt stängd på grund av en olycka. Så jag hade valt ut en reservvandring om i fall att.... . Dessutom var en tur upp till Teide ett måste, tydligen. Vi skulle även hinna med att se ett träd uppe i norr, ett Drakblodsträd. Detta var vårat mycket välplanerade program för veckan, signerat Ronny. Vi glömde faktiskt bort att bada och sola.
Promenaden i Barranco del Infierno blev dock struken ganska omgående efter att vi anlänt till hotellet. Vi fick reda på att den hade varit öppen men att det skett en ny olycka och nu var den stängd på obestämd framtid.
På den tredje dagen inledde vi vårat bilkörande. Två dagar i rad körde vi upp till Teides nationalpark. Den tredje dagen rullade vi upp till drakblodsträdet på norra kusten för att dagen därpå återigen styra kärran upp till Teides nationalpark. Alla tre dagarna rullade vi helt bort till foten av Teide, genom ett magiskt vulkanlandskap. Alla tre dagarna var vädret olika. Just därför kände jag ett oförklarligt men starkt behov av att kasta om händelseförloppet och börja med sista bildagen istället. Då kunde jag nämligen blanda bilder tagna i soligt väder med bilder tagna i molnigt väder hej vilt. Och varför var detta så viktigt för mig? Tror inte att jag kan svara på det.
Uj uj vad mycket text det blev här. Jag får lätta upp detta lite med en mycket fin bild. Det är ju trots allt julafton när jag publicerar detta inlägg.
Tillbaka till den fina ön Teneriffa med alla vulkantoppar.
Den snabbaste vägen upp till Teides nationalpark från Los Cristianos är TF-28 upp till La Camella och sedan väljer man TF-51 förbi Arona och vidare upp till Vilaflor. Från Vilaflor fortsätter man på TF-21 upp till nationalparken. Vägen är mycket svängig men fin. Och passar man på att lämna Los Cristianos vid 8:30 tiden så kan man njuta bilturen ihop med alla turistbussar som skall upp till nationalparken.
Men vi börjar som sagt med vår tredje tur upp till Teides nationalpark. Nu valde vi en annan väg som Anita och Birger rekommenderat i boken. Vi körde TF-1 (TF-82) upp till Chio norr om Cristianos. Sedan körde vi TF-38 upp till nationalparken. Vägen var bitvis lite ojämn, men på det stora hela bred och rak. Vi stoppade till på parkeringen för vandringsled 13 och 32. Vandringsled 13 med vulkantoppen Montana Samara hade fått ersätta den stängda Barranco del Infierno. Se kartan nedan, röd märkning vid parkeringen för vandringsleden.
Nedan bilder från bilväg TF-38. Den första timman fanns det inga andra som valt att köra samma väg, vi kunde stoppa till vart vi ville längst med vägen. Men det vore oriktigt att säga att det inte fanns en kotte här.
Nu befann vi oss innanför gränsen till Teides nationalpark, (se kartan ovan uppe i vänstra hörnet). Teides nationalpark blev billdad redan 1954. Nationalparken har 35 skyltade och märkta leder i olika längd och svårighetsgrad.
Vandringsled 13 hade beteckningen "walking along volcanoes". Denna vandringsled såg verkligen inbjudande ut. En fin stig ledde upp genom ett dramatiskt och storslaget vulkanlandskap. Men tyvärr, även denna vandring fick vi stryka och det på grund av tidsbrist. Dagen före när vi tittat till drakblodsträdet och skulle köra tillbaka upp genom den lilla byn Icos de los Vinos till huvudleden tyckte far inte att det var nödvändigt att köra tillbaka samma väg. "Man hittar alltid ut på huvudvägen", sade han. Far fick naturligtvis rätt, fyra timmar senare.
Nu blev det istället en kort promenad upp på toppen av vulkanen Montana Samara 1936 meter hög. En mycket lätt promenad på ungefär 1 km. Vandringsled 13 rundar annars den 2122 meter höga vulkanen Montana de la Botija för att sedan vända om ned till parkeringsplatsen igen. Det fanns även möjlighet att göra en avstickare upp till Montana de la Botija. Jag var påläst.
Bild ovan: Ett par hundra meter från parkeringsplatsen delar sig vandringsleden. Vandringsled 13 går till höger bort emot den hitersta toppen Montana de la Botija. I bakgrunden ser man också Pico Viejo 3135 möh och Teide 3718 möh. Visst ser väl stigen bort genom tallskogen lockande ut. På skylten ser man att vandringsled 13 är en rundvandring. Men vi följde som sagt pilen till vänster istället.
Bild ovan: parkeringsplatsen som vi startade ifrån.
Bild ovan: en ensam människa på toppen av Montana Samara.
Bild ovan och nedan: bilväg TF-38 fortsätter upp genom nationalparken.
Bild ovan: utsikt mot Mascabergen i väster.
Vi fortsatte sedan TF-38 fram till nästa parkering rakt nedanför vulkanen Pico Viejo. Senast Pico Viejo hade utbrott var 1798. Det var ett mäktigt vulkanutbrott som varade från den 9 juni till den 14 september. Utbrottet hade skett rakt ut i sidan på vulkanen. Vilket man såg tydligt. Det såg ut som att det nyss brunnit.
Vi fortsatte TF-38 över dom stora lavaströmmarna från Pico Viejo. Nu kom vi fram till TF-21. Några hundra meter före TF-21 når fram till TF-38 ligger en parkering med utsiktsplats och ett museum. Härifrån utgår flera vandringsleder. Men man måste se upp, för när muséet stänger blockerar dom också infarten till parkeringen med en kätting. Har för mig att man stängde klockan 16:00. Men......minnet.
Bild ovan: vy från parkeringen. TF-21 mot Vilflor (och Los Cristianos). Bild nedan: vy ut mot havet, men...
Titta på bilden ovan. Jag säger bara "Gotland, släng er Hoburgsgubben i väggen". Kolla ansiktet i klippan ovanför muséet. Kanske borde man göra här precis som med Hoburgsgubben, hjälpa beskådaren något genom att förtydliga ansiktet med målarfärg. Men man behöver naturligtvis inte göra ett lika snyggt arbete som jag gjort på bilden nedan.
Vi följde TF-21 fram mot Teide och Roques de Garcia. Man kör genom ett fascinerande vulkanlandskap.
Bild ovan: en av parkeringsplatserna längst med vägen. Bild nedan: Teide och Roques de Garcia. Roques de Garcia var målet första dagen i nationalparken.
Bild ovan: vi blev aldrig riktigt kloka på dessa skyltar. Bilder nedan: märkliga vulkanformationer.
Se kartan ovan: nu hade vi kört TF-21 fram till Roques de Garcia (blå märkt).
Bild ovan: vi parkerade här på vägen in till hotell Paradoret och gjorde oss sedan klara för promenad.
En fin rundvandring vid Roques de Garcia som är märkt som nummer 3 i nationalparken, se kartan ovan.. Hit går det buss från Los Cristianos och Puerto de la Cruz.
Denna kanonfina promenad skall ta knappt en och en halv timme att gå i lagom promenadtempo. En lätt promenad men ha bra skor på fötterna då det är en del rullgrus. Vi tog 3,5 timmar på oss, det blev en fantastisk upplevelse med många bilder och filmscener.
Bild ovan: detta är kanske det populäraste turistmålet på Teneriffa, så det var kanske inte så konstigt att det var bilar och bussar överallt.
Bild ovan: rakt ned ser man den iordninggjorda utsiktsplatsen. Vandringsleden börjar på högra sidan av Roques de Garcia och rundar sedan bergkedjan och kommer tillbaka upp från vänster till utsiktsplatsen.
Bild ovan: Vandrare på väg upp den avslutande stigningen på rundvandringen. Från Katedralen som berget nedan kallas och upp till utgångspunkten är det en stigning med 60 procents lutning. Men stigen går i fina svängar uppåt så den är ganska easy. Men det är som sagt en hel del rullgrus så man får ta det lite försiktigt, särskilt om man får för sig att gå ned.
Bild ovan: den här bilden tog jag nästkommande dag uppifrån Teide. Här har jag ritat in vandringsleden. Vi gick hitåt på hitsidan av Roques de Garcia och sedan tillbaka på bortsidan.
Bild ovan: El Roque skall tydligen vara det mest fotograferade motivet på Teneriffa. Jag fick hjälpa till att hålla statistiken uppe.
Bild ovan och karta nedan: här kan man välja att följa vandringsled 23 upp mot Pico Viejo. Anita och Birger skriver att det skall vara en överraskande fin stig upp till Pico Viejo. Därifrån kan man sedan ta sig upp till Teide på vandringsled 12. Men det blir ganska många timmars hård vandring för att ta sig upp till toppen, det behövs nog laddas med några extra slevar välling. Men när man nått Teides topp så tror jag man får åka ned gratis med kabinbanan. Men det är jag inte säker på. Men vi visade inte upp någon biljett när vi åkte ned, endast upp.
Bild ovan: Roques de Garcia väggen. Bild nedan: Torre Blanca (det vita tornet) och kuddlava som strömmat ned mellan bergen.
Bild ovan: här ser man till höger i bild den 180 meter höga monoliten La Catedral. Katedralen består mer eller mindre av horisontala "lavastolpar". Vandringsleden följer stigen till vänster om Katedralen.
Bild ovan: den avslutande stigningen upp till utsiktsplatsen. Bild nedan: vi var framme. Detta var en av dom finaste vandringar jag har gått.
Nu fikade vi på hotell Paradoret.
Från Paradoret utgår förutom vandringsled 3 och 23 flera andra vandringsleder, t.ex
vandringsled 19 som man kan följa bort till Teide och kabinbanan.
Men då får man tydligen se upp för farliga bin, enligt skylten ovan.
Eller också följer man bilvägen (bild nedan), vilket ju var lämpligast för oss eftersom vi hade en bil.
Kabinbanan upp till Teide "Teidebanan" byggdes 1971. Den blev renoverad 2001. Nedan lite prisinfo från deras hemsida just i skrivandets stund..
Bilder ovan: från utsiktsplatsen här vid toppstationen såg man fint den plattformslika Teide calderan.
För att få gå upp till toppen krävs särskilt tillstånd, som kan sökas på parkens huvudkontor i Santa Cruz eller från nationalparkens webbadress. Dom flesta hade inget sådant tillstånd kunde vi konstantera.
Bild ovan: Stigen till höger var för dem som hade tillstånd att gå upp till toppen. Men även för oss som inte hade något tillstånd fanns "stigar" att gå. Vi följde vandringsled 12 en liten bit. Vandringsled 12 leder ned till Pico Viejo. Vi gick även en kort bit på vandringsled 11 åt öster. Det var många som trampade runt på stigarna bland lavastenarna nedanför toppen.
Bild nedan: toppen på Teide, eller Pico de Teide som är bergets fullständiga namn på spanska.
Bild ovan: människor på väg upp eller ned från toppen. Ser kanske lite avancerat ut, men stigen upp skall vara lätt. Men har man dåliga lungor kan det vara mycket kämpigt på denna höjd. Liftstationen ligger på 3555 meter och toppen på 3718 meter. Det betyder också att Pico deTeide är Spaniens högsta berg.
Bilder nedan: vi följde här vandringsled 12 en liten bit. Man fick inte gå utanför stigen, det fanns vakter som försökte hålla ett öga på oss.
Bild ovan: långt där nere låg Roques de Garcia. Bild nedan: mäktiga lavaströmmar ned mot jättekratern.
Om man följerTF-21 en liten bit öster ut från kabinbanan kommer man till ett fint vulkanlandskap.
Drakblodsträdet i Icos de los Vinos.
Och så var det då den där biltur till byn Icos de los Vinos med Drakblodsträdet. Det var lite bökigt att finna ned genom byn till parken där trädet fanns. Enligt turistbyrån i Los Cristianos var det bara att köra mot kyrkan. Men den var mycket svår att se bland träden från det håll vi kom.
Karta ovan: så här körde vi till Drakblodsträdet. Pilen pekar på trädet, men parken började strax intill parkeringshuset som jag märkt med ett P. Det kostade några kronor att stå i P-huset. Det fanns fri parkering längre ned i byn, men detta var nära och bra.
Bilder ovan: här hade vi det berömda drakblodsträdet som påstås vara flera tusen år gammalt. Detta anses dock vara en skröna. Modern undersökning visar istället på runt 400 år. Det hjälper inte att såga ned trädet och räkna årsringar, för det bildas inga. Drakblodsträdet är av familjen sparrisväxter. Om stammen blir skadad sipprar det fram blodröd harts, kallat drakblod. Drakblod var prisat för sina magiska krafter och såldes på svenska apotek fram till en bit in på 1900-talet. Nu mer vet man att det är helt verkningslöst mot sjukdomar.
Strandpromenaden.
Sista dagen och kvällen tillbringade vi på Strandpromenaden. Vi gick från Los Cristianos och drygt tre kilometer norrut upp till bron över ån Barranco de Troya. Första biten var ganska tråkig om man inte gillar att äta eller handla i affärer. Men sedan kom vi ut till surfarnas paradis. Det här blev en fin eftermiddagspromenad och avslutning på vår resa till Teneriffa. .
Bilder ovan: en Spov av något slag. Och den lilla duniga på bilden nedan ingick i ett litet gäng som följde efter Spoven. Så min kvalificerade gissning är att jag tagit bilder på mor och unge.
Bild ovan: här satt vi och tvingade i oss en kall öl medans vi slötittade på surfare. Ön man ser i horisonten är La Gomera. La Gomera är den näst minsta av dom sju huvudöarna i ögruppen Kanarieöarna. Den skall vara fin och grön.
Bild ovan: livräddaren hade lämnat stranden, det fanns ingen kvar att rädda.
Tja, det var allt från Teneriffa. Hinken nedan får symbolisera hur vi kände för denna resa.
Här en 15 minuter låååång film från vår vecka på Teneriffa. Och vad får man se i filmen??? Tja, ungefär samma natur och händelser som i bilderna ovan.